Ensimmäinen teatteritila saatiin Helsinkiin vuonna 1827 Esplanadin varrelle. Sieltä se muutti Arkadia-huvilan alueelle ”Espoon tullin ulkopuolelle” ja sai nimekseen Arkadiateatteri, kertoo Eliel Aspelin-Haapkylä suomalaisen teatterin historiassaan. Hän jatkaa:
”Toistakymmentä vuotta kului ennen kuin uskallettiin julkilausuakaan ajatus kotimaisen teatteriseuran perustamisesta. Se tapahtui 1844 ja aatteen rohkea esittäjä oli A(gathon) M(eurman), joka silloin 18-vuotiaana ensi kerran esiintyi julkisuudessa.”
Kirjoitus on julkaistu Helsingfors Tidningar –lehdessä 9.3.1844 (numero 19)
Om Inrättandet af en Finskt Theater.
Man påstår allmänt, att en Theater i Finland med finska sujetter, är omöjlig att åstadkomma, men ingen har ännu nöjaktigt motiverat sitt påstående. Wäl frambragdes som skäl den finska trögheten, omöjligheten, för en Theatertrupp att underhållas i wårt ”fattiga land”, o. s. w. men erfarenheten bewisar i anseende till det sednare, att en medelmåttig, trupp nog kan slå sig ut äfwen hos oss. Man kan häremot inwända, att de swenska trupperna hos oss uppehållit sig en kortare tid, och blott derföre gifwit representationer för förswarligt hus; men om en trupp alltid funnes här, så skulle Theaterparterre, snart nog glesna. Herr Deland, som sist gjorde oss sitt besök, stadnade här i 4 månader; nu. är han borta och redan önska wi honom tillbaka. Det hände wisserligen, ett par gånger att man såg ett nästan tomt hus, men detta war fallet blott då antingen pjesen, ej war omtyckt och gafs andra gången, eller då andra nöjen på samma tid delade publikens tillgångar; att det ej war ledsnad wid truppen, bewisa nogsamt Hr Delands sista representationer, hwilka gåfwos för fullt hus.
Men för att möjligen ej uttrötta publiken i en stad, och framför allt, för att också andra städer måtte få njuta af glädjen öfver en inhemsk theatertrupp, så skulle denna en del af året wistas i Helsingfors, en annan åter i Åbo, och kunde också någon gång besöka wåra mindre städer. Sålunda skulle truppen ej behöfwa dröja mycket längre i hwar stad, än de swenska nu göra det, men kunde räkna på ett lifligare besök än dessa; ty huru mycket hellre skyndar icke hwar och en till Thalias tempel, da nationalkänslan lifwas, då man med stolthet kan säga: detta har dock gamla Suomi frambragt.*
Hwad den finska trögheten angår, så nekar ingen, att den ju finnes till, i hög grad, och gör att wi i så mycket står efter wår tid; men den borde wäl engång aftaga, om icke förswinna ,och en Theaters inrättande beror naturligtwis, liksom mycket annat, pä att någon må komma sig till att göra början. Wåra landsmäns forsigtighet, att aldrig lägga sig i widtutseende speculationer , eller trampa nya wägar för industrien, är alltför stor. Nu då de sorgliga, krigiska tiderne, som förtogo menniskan all lust för annat än det dageliga uppehållets anskaffande, äro förbi, nu wore wäl också tid att göra något för de sköna konsterna. Wi hafwa ett bolag för Theaterhuset; ingenting wore således naturligare, än att skaffa Theatern äfwen sujetter (naturligtwis bättre än huset).
Huru mycket hellre skulle wi ej se, att de penningar wi årligen kontribuera åt swenska Theatertrupper stadnade inom landet. Så mången guldåder af wårt kära fädernesland ar ännu öppen för utlänningen, och denna, ehuru en jemförelsewis liten, är dock en.
För att nu åstadkomma en finsk Theater, skulle wi åter nödgas wända oss till wåra gamla lärare, Swenskarne. Mången skulle säkert wilja åtaga sig de wåras inwigning till Thalias tjenst. Skulle wi nu en gäng hafwa i landet en swensk trupp, som ej mera lemnade oss, eller åtminstone ej förr, än den åt sig bildat efterträdare af finska elever, så wore ändamålet wunnit, och wi skulle kunna umbära Swenskarne i detta, som i så mycket annat. Att skådespelaretalangen wore rakt af stridande emot det finska lynnet, kan ref. ej tro, ty han har warit i tillfälle att se dem, hwilka, öfwande sig blott för nöjes skull, gjort wackra framsteg i den dramatista konsten.
Men att penningen qwarblir inom landet, alt wi hafwa en Theater o. s. w., äro kanske ej de enda fördelar, wi kunna hafwa af en inhemsk trupp. Hos oss har ju uppstått, och uppstå troligen ännu någongång, utmärkte författare; månne icke också en finsk författare kunde skörda lagrar i den dramatista genren. Den finska historien, det finska folklifwet har att uppwisa mycket, wärdigt en dramaturgs pensel. Hwad, om i en framtid wi, eller wåra efterkommande, skulle se ett nationalstycke uppfördt af finska skådespelare!
A. M.
Topelius lisäsi kirjoitukseen oman kommenttinsa:
*) Insändaren uttrycker sig icke nog tydligt, huruvida han önskar en theater med swenskt tungomål och finska sujetter eller en fullt nationell, med finskt språk. Den sednare står fulltemligt ”in nebelgrauer Fremde”, men skulle möjligen kunna förberedas genom den förra, mera utförbara. Reds Anm.